Hets

21 maj 2008 09:12

Äntligen, började bli orolig! Har saknat ditt skrivande!

Malin

21 maj 2008 11:49

Kämpa på du också.. hoppas läkarbesöket går bra!! Kraam på dig

Pernilla

21 maj 2008 22:21

hej

känner igen mig så enormt mycket i det du skriver om, med skillnad att jag inte hållit mig kvar i normal vikt.
har tidigare varit svårt sjuk i anorexia det gick så långt att jag blev tvångsinlagd på grund av att jag var "skada för mitt eget liv" så läkaren gav mig en vecka kvar i livet om jag inte satte igång att äta. och när jag fick höra det blev jag så rädd att jag fattade för engång skull att jag var ute på djupt vatten. så efter ett och ett halvt år var jag uppe på normalvikt, lagom till studenten. men där efter gick allt utför igen, fick inte arbeta för att jag fortfarande inte var riktigt så bra så att folk litade på mig, så det var då mitt tröstätande kom istället. jag var rastlös, fick panik av att bara gå hemma på dagarna så jag tog helt enkelt maten till hjälp för att sysselsätta mig.
och nu två år efter är jag fortfarande kvar här. har lagt på mig lika mycket nu i min ätsättning som jag gick ner under min anorexi period. det är ett riktigt stort glapp där emellan så jag mår riktigt psykiskt dåligt och det är ingen som fattar, för alla tycker det är sååå bra att jag mår bra nu. men i helvete heler det är värre med hetsätning än anorexia. jag mår inte ett skit bättre bara för att jag inte är ett vandrande skelett längre utan fet. orkar inte längre be om hjälp eftersom jag alltid får svaret om att jag är friskare nu.
jag ser inte något friskt i att äta kopiösa mängde mat. det är lika mycket straff mot skorppen som att inte äta alls.
så jag för står dig, hur jobbigt det är att lida av denna jävla sjukdomen.
men jag har försökt göra massa försök men precis som du säger det funkar i 2-3 dagar sen faller man tillbaka.
jag har till och med plockat ut min p-stav för att jag hoppas på att det inte är mig och hetsätningen det är fel på utan att det är andra saker som orskar allt.

ta hand om dig och kämp
mvh Pee

bella

27 maj 2008 18:09

Pee, jag är i exakt samma situation. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, jag ville bli bra! Ingen förtjänar att må så här, för detta är 10 gånger värre än anorexi.

Linnea

15 december 2008 15:55

Den här bloggen gör mig så jävla gott! (hoppas att den fortfarande hålls uppdaterad?)

Jag har alltid kännt mig så ensam om min fixering vid mat. Jag kämpar och kämpar, här på mitt håll med. Försöker känna efter hur jag mår. Jag kan inte tolka mina känslor- jag försöker tillfredsställa varje behov - från det allvarligaste till det mest banala- genom att äta. (Ångest---> massa mat/ Törst--> massa mat.) Jag har periodvis mått väldigt dåligt- men det är inget någon märker. Utåt sett syns inte heller min ätstörning. Men i tankarna väger jag 200 kilo.


Den senaste tiden har jag försökt ta tag i sake ri mitt liv. För mig är det så att de dagar jag tränar, så går allt annat mycket lättare också. Då blir jag inte överdrivet sugen, utan äter tills jag blir mätt. Samma sak gäller de dagar då jag har mycket för mig: träffar kompiar, är på stan, tar mig för saker. Värst av allt är när jag är ensam hemma och försöker plugga och känenr mig stressad. Då kan jag äta oupphörligt i flera timmar. Och det gör mig så förbannad! Jag STÖR ju mig själv så jävla mycket i mitt arbete. Jag menar: jag skulle kunna göra allt så otroligt mycket bättre, om jag inte avbröt mig själv hela tiden genom att trycka i mig käk. men det är väl å andra sidan i prestationskraven som den utlkösande faktorn ligger. Det är när jag känner att jag MÅSTE skriva spets på tentan som jag blir för stressad för att kunna göra något annat än äta.


åh, och jag kan också avvundas alla människor runt omkring som bara kan låta bli att tänka på mat (eller: de behöver inte låta bli, utan de gör det bara helt enkelt inte..) För mig är maten det nav kring vilket hela min dag kretsar. All tid mellan måltiderna är bara transportsträckor. Meningslös tid? Jag försöker att fylla mitt liv med innehåll och mening- jag tror det hjälper. Jag försöker känna efter hur jag mår- jag menar VERKLIGEN känna efter. Jag lägger mig på sängen och bara tänker. Det är skönt. Det verkar ha gått framåt- för tidigare då jag försökte med det fick jag bara sådan ångest så jag skakade och var tvungen att äta mer.

Jag vill hitta tillbaks till den där självkänslan, som jag minns att jag hade mer av som barn. En självkänsla som är stabil, bortom prestationer. Då kände jag på något sätt mycket mer. och jag var likosm UPPTAGEN med att känna och leva- så upptagen så att jag inte hade tid att äta.

Jag vil jag vill jag vill nå dit någon gång igen. Nå fram till den slitna frasen: "Man lever inte för att äta, utan man äter för att leva".

Och jag hoppar gärna på ert tåg- mot friskheten.

/Linnea







Eller jag springer och glömmer allt annat.