Någon nämnde ju att man skulle skriva hur man kände sig innan en attack. Nu tänker jag ju inte låta detta mynna ut i en attack, men suget är här. Såhär känner jag. (Gud vad töntig jag känner mig?) 

Ok.. jag är rastlös. jag är trött men känner mig ändå redo att springa. jag vill ha godis och kakor. jag vill ha pasta med ketchup. jag vill ha potatismos och mackor med ost. men jag håller mig. jag gick till köket och tog några dadlar och stekte 2 ägg. jag tänker inte falle för suget idag. jag är ledsen. jag känner mig ensam. oförstådd. konstig. korkad. framförallt ensam.

det känns som den här starka fasaden inte kan rämna. jag tillåter den inte. och ju starkare den blir desto svårare blir det att erkänna att man inte är helt stabil. att man har hjärnspöken. att man undrar om man kommer fixa allting som man ville fixa. kommer man få de där vackra barnen, den perfekte mannen, den stora villan, skärgårdssemestrarna och miljonerna på banken? jag är på väg dit men ibland känner jag mig som en halv människa. halva jag är kvarlämnad i allt skit som hände när jag var yngre. vilken skräll va.. att jag hade en tragisk barndom. jösses. ibland blir man trött på sig själv för att man är en sån jävla klyscha. jag orkar aldrig snacka om min barndom längre. den är färdigpratad. jag gick hos en terapeut i flera år vilket hjälpte mig, stärkte mig och fick mig att gå vidare. jag spenderade ÅRATAL med att återuppleva allt skit i huvet. Vi snackar ingen incest eller tortyr eller sånt. Men definitivt massor med otrygghet och psykisk misshandel. GIVETVIS är jag även skilsmässobarn. What else. Och JA, jag har alkoholism i familjen. No shit.

Man checkar liksom i alla boxes som leder fram till psykiska problem.

Och idag är jag den här starka fasaden.. jag tar ingen skit från någon men jag välkomnar att människor förändras. Om de gör de kan jag förlåta (tror jag?) och de får finnas i mitt liv igen. Jag är lojal mot de jag älskar och de skulle aldrig tro det finns något som jag undanhåller dem, något såhär stort. Jag kan skrämma vuxna män i kostym med min utstrålning och få dem att krympa. Jag har lärt mig att ta mig fram genom att använda min intelligens och värme, men också kunna vara hård. Tjejer orkar jag sällan med. De är så gnälliga.. manipulativa.. nä dom orkar jag inte med. Jag orkar inte med människor man måste skala av lager för att hitta den riktiga personen.. vilket skämt va?

Ändå känner jag inte att jag döljer något stort för mina vänner. För min ätstörning känns som en sidovagn.. som nån annans bagage som råkats dumpa på mig. Det känns inte som om det var meningen att jag skulle få ätstörningar. Det passar inte mig liksom, förstår du? Men jag minns hur jag alltid använt mat som belöning och pick me up. Det var alltid "mysa med godis och film". "Umgås och fika". Man kunde liksom inte bara göra nåt utan mat. Och som den smala var det aldrig nåt problem. Jag vräkte i mig som barn. Jag minns hur jag på de dagar jag var hemma "sjuk" från skolan (ni vet när man tog en dag off lite busigt sådär och skyllde på ont i halsen) så sprang jag mellan köket och tvn. Jag gjorde mackor, hällde upp fruktsoppa, bredde smör på kakor, hämtade glassar i frysen, kokade makaroner.. det var liksom ingen hejd på mig. Många gånger åt jag upp kakor/frukt/godis och fick skäll av mina föräldrar som tyckte jag var "glupsk" och "självisk". Men redan då hade jag extrmet svårt att sluta äta eller låta bli sötsaker. Det bara funkade inte.. kan man vara ätstörd när man är 10 år och svinsmal?? Eller åt jag bara för att jag helt enkelt var glupsk.. vem vet.

Jag var ett oroligt barn. Min mor lärde mig att mat var tröstande. Men hon har aldrig haft några problem utan slutar äta när hon är mätt.

Mätthet.. det är en fysisk känsla förvisso, men för mig är den psykisk.. och den händer aldrig. När man hetsäter mkt töjer man ut sin matsäck så otroligt.. man slutar känna mättnad. Lägger man ner hetsätandet verkar magsäcken krympa tillbaka. Vilket ju är bra. Men jag undrar om den är permanent skadad? Jag minns en gång hur jag åt 750 gram gräddcarbonara (den kom från fryspåse, därfr jag vet vikten, jag har aldrig vägt min mat) och avslutade med 4 ostmackor och en påse godis.. och min kompis tittade på mig med stora ögon och sa försiktigt "men.. nu räcker det..?"

Och jag skämdes och skämtade bort det.. "jag är stor i maten hehe".

Och eftersom jag var smal spelade det ju "ingen roll".

När jag var yngre brukade jag tänka.. tänk om man ändå kunde få en ämnesomsättningssjukdom så man var tvungen att käka typ 10 000 kalorier om dagen! Pizza, gräddtårta, kakor, lasagne med mycket ost.. tänk på alla de sakerna man skulle kunna äta.. för mig är det ju så att hugger jag in på en sån maträtt så skrapar jag tallriken, formen och matresterna. Så jag måste välja bort dem. De förpassas till en drömvärld. Jag tror min partner vet att något är fel. Han brukar kommentera på mina enorma portioner då och då. Häromveckan sa han "oj, du åt mycket mer än mig" och han hade ätit massor.. jag blev defensiv.. "jaha vad spelar det för roll?!".. han skämtade bort det men i hans ögon ser jag att han vet att nåt är fel.

Tänk om han visste att när han hade somnat smög jag ut i köket och åt upp allt som var kvar.. ungefär 2 portioner.. jag satt där i mörkret och malde i mig och njöt samtidigt som jag skämdes och mådde illa. Min mage spände åt alla håll. När jag kröp ner i sängen igen snarkade han och jag tittade på honom och avundades honom. Han mådde bra. Sov lugnt. Tänkte inte på mat. Han hade fått sin middagsportion och var nöjd. Mitt hjärta slog så hårt och jag kunde inte sova på sidan eller på magen. Jag var mätt till kvällen dagen efter.

Ja.. det blir mycket att gräva i när man sätter igång med det här "berätta hur man känner". Tänk om de som känner mig läste detta! De skulle inte tro sina ögon. JAG. Som är en av de starkaste människorna de träffat i sitt liv. JAG. Som är hälsan själv. Skulle JAG.. näää.

Men jag vill vara stark. Jag vill vara hälsan själv. Och jag tror jag har kapaciteten.. eller rättare sagt jag vet att jag har kapaciteten. Jag måste bara lära mig att nå mitt mål och stanna där. Inte bli stoppad på vägen av en stor skylt mot MATLANDET och ENSAMHETEN.

Hoppas jag inte gjort någon deppig. Ärligt talat känns det lite bättre. Och inte blev det någon hetsätning heller.. så det hjälpte. Om nån timme kommer folk hit vilket är skönt. Ska klara dagen.

Hur har det gått för er?

Kram, kämpa!

 

Malin

13 april 2008 21:22

det är en jobbig men samtidigt skön känsla att läsa om det jobbigaste i ens liv, att se en text skriven och känna igen sig från varje punkt.. jag trodde jag var ensam, jag trodde ingen kände precis som jag... Jag är också en väldigt stark tjej, alla tror det bästa om mig och jag vet också och vill vara hälsan själv och den som står på sig och jag vet att jag kan uppnå dit, om jag kämpar, men först måste vi bli kvitt denna sjukdom, för med denna sjukdom kommer det aldrig fungera! fortsätt kämpa du också, taack för att du skriver, kommer fortsätta läsa din blogg, tror den kommer ge mkt stöd och du kommer förhoppningsvis få ut av den mycket själv, stöd , peppningar och du får skriva av dig.
kraaaam

 

stina

13 april 2008 22:44

Vilket I-landproblem du har människa. Tänk på barnen i Afrika som knappt får mat för dagen. Om det hjälper...

Du äter inte p-piller? Sluta i så fall! Man kan få onormal aptit av det och ett hemskt sötsug + trötthet. Magen kan bli svullen också och man kan samla på sig vätska.

Jag kan fatta att det kan va gott och äta massa glass, tårta, godis, chips, choklad. Men jag kan dock inte fatta hur det kan va gott att trycka i sig massa mat så att man blir illamående. Massa mackor eller massa pasta är ju inte ens gott... Jag tappar smaken (känner ingen smak) om jag fortsätter äta efter mättnad.

Du har kanske för stora krav på dig. Herregud om du är under 30 år så har du ju lång tid på dig att skaffa barn, villa, drömyrke osv. Finns ingen anledning att känna sig stressad.

 

Sofie

14 april 2008 10:28

Jag har aldrig fått diagnosen Bulimia nervosa men tror ändå att jag har en mild (?) version av den ätstörningen. Jag fick diagnosen Anorexia Nervosa när jag var 18 år gammal. Fick dagvård på en ätstörningsenhet där jag fick lära mig regelbundet och tillräckligt ätande. Det hjälpte väl mig delvis men jag är idag, sju år senare fortfarande sjuk. Jag är underviktig men svälter inte mig själv helt och hållet. En-två gånger i veckan "unnar" jag mig själv att äta mig riktigt jävla proppmätt. Så där mätt att jag ligger ner på golvet, utan att kunna röra mig medan svetten tränger fram i pannan och hjärtat slår så hårt och fort att jag tror jag ska dö. Jag har försökt att spy upp det som jag har ätit men utan att lyckas. Så istället har jag kompenserat det jag ätit med några dagars strikt diet och motion. Det är fruktansvärt plågsamt men det enda sättet för mig att "bli ren" igen. Människorna runt omkring tror att jag bara har anorexia, är kontrollerad och duktig. De skulle aldrig tro mig om jag berättade vilka enorma mängder mat och godis jag sätter i mig i emellanåt. Det är precis samma saker som du får sug efter: pasta med ketchup, ostmackor, godis, kakor osv. Kolhydrater alltså. Smaken av socker gör att jag tappar kontrollen; jag måste ha mer.
Jag finner verkligen ingen utväg på det här. Min dröm är att kunna leva ett vanligt liv, äta lagom av allting, slippa tänka på mat dygnet rum. Det är ett fängelse. Nåväl... Tack för en ärlig och uppriktig blogg i alla fall.

Stina: Du har rätt i att ätstörningar är ett i-landsproblem men att börja prata om barnen i Afrika eller p-piller i det här läget känns inte så vettigt. Problemen ligger djupare än så.

 

stina

14 april 2008 15:27

Varför kastar ni bort era liv på att må dåligt? Man lever bara en gång och livet är kort. Man vet aldrig när man kommer att dö. Varför välja att vara destruktiv när man istället kan va lycklig och försöka uppfylla sina drömmar? De flesta har ju drömmar. Om man hittar något som man verkligen tycker är roligt tex en sport, musikinstrument, utbildning/yrke, husdjur osv. så vill man väl inte hålla på och misshandla sin kropp med hetsätning eller svält?

 

Mikaela

14 april 2008 15:40

Det är ingenting man väljer, tro mig..

 

oxhunger

14 april 2008 15:42

Stina. Tyvarr tror jag inte du tanker i sarskilt langt gangna banor. Vi "kastar inte bort" vara liv. Skulle du traffa mig skulle du inte kunna ana att jag har detta problemet. Jag har bade fil kand och magister examen, fast jobb, eget bolag, partner och egen lagenhet. Jag ligger inte och ruttnar i nan liten lya. Men vara problem sitter INUTI. De botas inte for att vi koper en fin hund. Pa samma satt som man inte kan saga till en alkoholist "varfor slutar du inte bara dricka?" och fa ett bra svar, sa kan man inte fa nat bra svar av oss nar man har installningen att detta ar nat som ar helt valfritt for oss. Det fungerar som ett beroende. Och anledningen till att jag startat denna bloggen AR for att vi VILL bli friska, vi VILL sluta misshandla vara kroppar med hetsatning och svalt. Alltsa forsoker jag se framat, jag GOR nagot at problemet. Jag sitter inte passiv. Men manniskor som tror detta ar "lyxproblem" och att man kan valja sjalv har tyvarr inte forstatt hur pass kraftfull sjukdomen ar. Det ska ni vara glada for, jag onskar ingen detta helvete! Men aterigen kan jag rekommendera att ni kollar upp food addiction, sockerberoende och hur beloningscentrat i hjarnan fungerar. Tack for alla kommentarer, det ar bra att det blir en oppen dialog. Men undvik helst att klanka ner pa oss som har problemet - det gor vi sa bra sjalva. Jag vill att den har bloggen ska vara ett positivt stalle att komma till som ger inspiration till att bli frisk och stark igen :) Tack.

 

Mimmi

14 april 2008 18:53

Du tog orden ur min mun. Jag känner igen mig i allt, det känns så skönt att jag inte är ensam. Det är förjävligt att vi ska ha det så här, nu peppar vi varandra och blir fria från skiten. Kakor, mackor, glass och godis klarar vi oss utan. Att leva är viktigare. Tack för en ärlig blogg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Numera bloggar jag här: pcoskanfaraathelvete.blogg.se    

Kära vänner därute!   Idag fick jag svart på vitt: jag har pcos! Det förklarar hetsätningen (åtminstone hur den uppkom iochmed att man får extrema sötsug) de depressiva perioderna (abnormala hormonella nivåer) acnen (testosteronets fel!) och det känn...

Hej alla ni som undrar vart jag tog vägen! Jag försvann aldrig, däremot kände jag att jag ville förstå vad fan som försiggick i mitt huvud och kropp. Jag har ägnat massa tid åt att läsa artiklar och surfat på forum. Det verkar som om jag är på god vä...

kära läsare - förlåt min frånvaro!   jag mår bra. det har gått upp och ner men mest upp! Med andra ord kampen fortgår.. nu har jag dessutom fått läkartid eftersom det tydligen är något vajsing med mina hormoner? Kanske har det där pcos eller vad det ...

Sen jag skrev sist har allt gått jättebra. Inga kolhydratsfrossor. Ätit massor med grönsaker (ugnsbakade, stekta, kokta, råa..) och kyckling, tonfisk, räkor etc. Dock vet jag av erfarenhet att tredje dagen brukar vara värst av någon anledning. Imorgo...