Så. Nu sitter jag här.

Ide'n bakom den här bloggen är att skapa något där jag kan nå ut till andra som lider som mig. Kanske finns det någon därute som går igenom samma sak? Som har en syster, mamma eller kompis i samma situation? Kanske har du varit sjuk, men blivit frisk? Kanske vet du inte än om du är "sjuk" eller bara har lite konstiga matvanor.. kanske kan du hjälpa mig? En sak är säker, och det är att jag är trött på att smyga med detta.. men jag kommer aldrig att gå ut offentligt eller ens för min familj. Det har massa olika anledningar men tyvärr funkar det inte för alla familjer att någon "outar" ett "skamligt" eller konstigt problem. Det är på mycket skakiga ben jag gör detta.. känslan i att kunna berätta allt det sjuka och konstiga man gör när man har ätstörningar.. den är jävligt skrämmande. MItt hopp är att någon därute ska känna igen sig. Kanske kan vi bli friska tillsammans...? Kanske är det för optimistiskt. Men här får jag iallafall lufta mina hjärnspöken..

Låt mig presentera mig. Jag lider av hetsätningsstörning, eller bulimi, beroende på vem du frågar. Jag spyr inte upp min mat, aldrig. Helt enkelt för att jag inte kan, rent fysiskt. Jag hetsäter. Det är nog svårt för någon som inte har detta problem att förstå vilka enorma mängder mat man kan sätta i sig under en "session". Ett typexempel kan se ut såhär:

8 rostade mackor med ost och smör

en halvliter glass

ett paket kakor

vilka matrester man än kan hitta

200 gram choklad

300 gram lösgodis

Detta kan jag sätta i mig på 1-2 timmar. Nu tänker du kanske åh shit vad fet hon måste vara. Men jag är inte bara ätstörd, jag är fåfäng med. Så jag har aldrig ätit mig över 68 kilo. Jag är lång. Strax över 1.75 Min idealvikt (då jag är smal) är 62 kilo. Så det handlar inte alls om någon extrem viktökning för min del. Jag har hört om människor som äter upp sig 30-40 kilo.. och mer. Men jag är helt enkelt för påverkad av min omgivning (tack och lov kanske man ska säga, fast det är sorgligt med) för att klara av det. Istället lever jag ett dubbelliv. När jag har "en bra period" då jag lyckas hålla mig till hyfsat normala matvanor (oftast slår dom över i supernyttiga ska erkännas, sallader och lågt glykemiskt index och sånt) så mår jag jättebra fysiskt och psykiskt och socialt. jag blir livlig, framåt, pigg.. Sen kommer jag in i en dålig period.. då stänger jag in mig, isolerar mig och äter. Sväller upp som en ballong. Börjar äta på nätterna. Kan vakna vid 03 och gå raka vägen till kylen och trycka i mig 400 gram lasagne, 2 mackor och en chokladkaka. Vad som än finns där egentligen. Grejen är att JAG handlar jättesällan hem sådant! Det är bara om jag har ett jättejättepaniksug.. då går jag ut och handlar svinmkt och går hem och pressar i mig allt.. men det har jag lyckats vänja mig av vid och det händer sällan.. kanske 1 gång i månaden. Ibland går jag till affären för att köpa allt skit jag kan hitta men lyckas stoppa mig själv för jag får ångest. Men jag bor med människor.. människor som KAN äta söt och fet mat i små mängder och sen stoppa resten i kylen.. där ligger den och pockar på min uppmärksamhet.. Usch jag känner mig som ett sånt jävla äckel som går och rafsar i andras matrester. Men jag skulle ju vara ärlig här. Undrar hur många gånger jag har tänkt: varför kunde jag inte få anorexia istället?? då skulle jag slippa gömma mig dagen efter en hetsätningsattack för min svullna mage och mitt svullna plufsiga ansikte.. då skulle jag slippa ha problem med magen jämt och ständigt, vara gasig och förstoppad. Men sekunden senare slår jag bort det.. anorexia är den svåraste ätstörningen av dem alla. Den har högst dödssiffror och tar längst tid att bli frisk från. Och inte vill jag vara ett rangligt skelett heller..

Så vad fan är ditt problem, tänker du? Jadu.. det började när jag var yngre. Jag var alltid smal och snygg. Alltid poppis hos killarna och avundad hos tjejerna för min snygga kropp. Sen blev jag lite äldre (jag är mellan 20 och 30 idag) och som det blir för många la jag på mig lite. Inte mkt! Några kilo.. 3-4 st. Nog normalt för min ålder. Jag började ta till 3-dagar-svält och sånt för att kunna komma till plåtningar i min bästa form. Från att mat var något jag njöt obehindrat av.. ofta för mkt (men jag kunde för jag var alltid så smal!) blev mat något farligt som jag längtade tillbaka till men hatade. Jag rör(de) mig i kretsar där man måste vara smal och snygg, helt enkelt. Jag har en viss profil därute. Förlorar jag den rämnar allt. Varför skulle jag vilja visa mig svag och sjuk inför alla dessa människor? Jag tror faktiskt inte det skulle göra mig friskare. Jag måste bli frisk för min skull.

I allafall.. jag minns att jag började hetsäta efter att jag slutade gymnasiet. Jag jobbade där det fanns godis och mat obegränsade mängder, och så fort ingen såg smög jag åt mig en näve, hade ursäkter för att gå ut till köket osv. Grejen är att jag ALLTID har varit stor i maten och varit en riktig sockerråtta. Så jag tänkte väl att "varför ska jag inte kunna äta som jag alltid har gjort?". Men sen bantade jag i perioder.. blev jättejättesmal och sååå beundrad av folk.. det är ju så det funkar.. sen kom suget, det stora suget. Alltid kolhydrater. Bröd, pasta, kakor. Extrema mängder. Mola i sig, knappt tugga eller känna smaken. Lösgodis. Hälla ner i käften. Noll kontroll. Äta tills magen står ut och man känner sig sprängfärdig inifrån. Däst. Slö. Kan inte tänka klart. Man rapar och får upp maten i halsen. Så full av mat är man, förstår du? Hjärtat slår hårt, hårt. Man känner sockret rusa runt i blodomloppet. Vad hände? Tänker man. Man har satt i sig 6000 kalorier på en timme. Efter en stund klarnar man till och ångesten börjar komma. Man börjar kalkylera i huvudet. Hur långt måste jag springa? Hur få kalorier kan jag äta i morgon för att gottgöra?  Nästa steg är att man börjar använda laxermedel och vätskedrivande, bantningspiller och hälsokost som ska minska aptiten. Inget funkar såklart, bara kortsiktigt. Efter sina attacker tar man sitt laxermedel, som att sudda bort det man gjort. Man vill få UT UT UT maten ur sin kropp. Man känner sig så vidrig. "I morgon är en ny dag", tänker man. "Imorgon börjar jag om. Bara sallad, frukt, magert protein och nyttiga fetter".

Så kör man nyttigt några dagar. Man börjar må bra igen. Man får svung i steget. Man orkar mer. Ens hy klarnar upp. Man förlorar svullnaden i ansiktet. Sen.. 2-3 dagar senare.. kanske till och med 5 dagar.. så kommer det Stora Suget igen. Nästan blind blir man. BLind för all logik och sans. Man bara MÅSTE HA. Man vräker i sig allt man hittar, på stående fot. Man tar sig inte ens tid för att laga till maten och lägga den på ett fat. Man äter med händerna. Om man minns att man såg någon i sin familj lägga en halväten kaka i soptunnan fem minuter tidigare så går man och hämtar den. SÅ SJUK ÄR JAG IDAG!

Men ingen.. absolut ingen vet detta. Jag är fortfarande den snygga tjejen. Jag väger 5 kilo över min idealvikt, så visst har jag lagt på mig lite. Men jag är fortfarande ansedd snygg. Och inuti mig lurar den här vidriga hemligheten. Jag känner mig som jag väger 300 kilo inombords. Jag är så rädd för att tappa kontrollen ännu mer än vad jag redan gjort, förstår du? Jag vill bara bli frisk.. det är det enda enda jag vill. JAg vill kunna ha ett kakpaket hemma.. ta en eller två kakor.. och sen ställa paketet i skåpet och GLÖMMA av det..! Jag vet exakt vad det finns för mat hemma i alla skåp lådor, alltid. Så besatt är jag. Mina ögon registrerar allting ätbart. Eller nja. Jag äter ju inte allt. Jag äter det jag tycker är gott. Det mesta jag hetsäter är baserat på kolhydrater. Bröd, choklad, kakor och smågodis är mina värsta fällor. Jag kan inte ta en bit. Jag äter upp hela jävla påsen, tömmer paketet, rostar upp hela limpan. Tills jag sitter där igen. Men svällande mage och en känsla av katastrof.

 Så ringer nån vän och man fejkar. "Ja hej du jag har precis kollat lite på tv och käkat lite kakor.. ja hihi du vet hur det är, det är svårt att ta en hihi". Och min vän skrattar med mig men hon förstår inte att för mig är det ANNORLUNDA. För mig är det ett beroende, ett tvång. Något som förföljer mig.

Jag har alkoholism i släkten. Och det verkar vara samma beteende. Man smyger. gömmer (tex så gömmer man papprena efter allt godis man ätit så ingen ska veta, man sopar igen spåren liksom) man ljuger (det var inte jag som åt upp pastan/kakan/godiset) och man stjäl.. det är det värsta i hela historien.. man äter upp sina småsyskons godis.. stjäl från sina småsyskon. Jag skäms. Smyger in på min systers rum och tar den fina chokladharen hon fick i påskas. Som hon spart.. och så smyger jag in på mitt rum, darrande. Stirrar på den. Tänker att "det är inte försent. du kan lämna igen den".

Men suget är för stort. Pappret åker av. Tjoff tjoff så åker den in i min mun. 300 gram chokladhare. Borta. På fem minuter. Min syster kommer bli ledsen. Jag kommer ljuga. Jag kommer spela helt ovetande.

Den här sjukdomen får mig att förakta mig själv. Både psykiskt, fysiskt och socialt.

För några år sen fick jag antideppresiva för detta eftersom jag tog mod till mig och berättade för en läkare. De hjälpte.. tror jag. Men efter nåt år slutade jag. Det kändes inte bra att gå på antidepp " i onödan". Jag vill helst inte börja igen. Biverkningar osv. Jag äter johannesört, dubbla dosen av vad som rekommenderas. Kanske hjälper det, kanske inte.

Jag är inte olycklig till vardags. Tvärt om. Jag är utåt, kompetent, socialt begåvad. Jag presterar högt och verkar vara helt i kontroll. Jag är den som hjälper andra ta tag i sina destruktiva beteenden. Ger inspiration. Men mig själv har jag ännu inte lyckats hjälpa.

Det blir svårare och svårare att släppa sin besatthet av smalhet. Varje tidning, varje blogg, varje tvprogram.. alla porträtterar smala, riktigt, riktigt smala tjejer. Gasellben. Slanka ansikten med knivvassa kindben. Fingrar som kvistar. Halsar som en smal linje, endast.

Jag vill. jag vill. jag vill.

Jag tycker Victorias Secret moderllerna är de vackraste tjejerna jag nånsin har sett. Precis så vill jag se ut. Inte smalare. Jag har anlagen för det. Långa ben, markerad midja, stora bröst. Jag brukade modella. Men nu. Nu har jag förstört allt det där. Och sitter här. Och mår dåligt. Efter att ha pressat i mig en 300 grams chokladhare. Och en sockerkaka. En hel. Plus middag.

Men även om jag aldrig kan modella mer.. det spelar ingen roll. Det bästa vore ju om jag kunde skita i idealen i samhället. Bara vara frisk för min egen skull. Ta kontroll och hitta min idealvikt för min hälsas skull. Jag klarar det i perioder. Sen spricker det. Men den här bloggen kanske kan hjälpa mig? Om någon därute läser detta.. och har något.. vad som helst, att säga, snälla säga det. Det skulle vara så skönt att veta att man itne är helt ensam.. eller att någon lyssnar.

Och om någon därute går igenom vad jag går igenom, snälla ropa till. Vi kanske kan hjälpa varandra. Ni som har andra ätstörningar, ropa till ni med. Vi måste iallafall försöka bli friska på riktigt, en gång för alla!!

Tack för att du tog dig tid att läsa.