Någon nämnde ju att man skulle skriva hur man kände sig innan en attack. Nu tänker jag ju inte låta detta mynna ut i en attack, men suget är här. Såhär känner jag. (Gud vad töntig jag känner mig?) 

Ok.. jag är rastlös. jag är trött men känner mig ändå redo att springa. jag vill ha godis och kakor. jag vill ha pasta med ketchup. jag vill ha potatismos och mackor med ost. men jag håller mig. jag gick till köket och tog några dadlar och stekte 2 ägg. jag tänker inte falle för suget idag. jag är ledsen. jag känner mig ensam. oförstådd. konstig. korkad. framförallt ensam.

det känns som den här starka fasaden inte kan rämna. jag tillåter den inte. och ju starkare den blir desto svårare blir det att erkänna att man inte är helt stabil. att man har hjärnspöken. att man undrar om man kommer fixa allting som man ville fixa. kommer man få de där vackra barnen, den perfekte mannen, den stora villan, skärgårdssemestrarna och miljonerna på banken? jag är på väg dit men ibland känner jag mig som en halv människa. halva jag är kvarlämnad i allt skit som hände när jag var yngre. vilken skräll va.. att jag hade en tragisk barndom. jösses. ibland blir man trött på sig själv för att man är en sån jävla klyscha. jag orkar aldrig snacka om min barndom längre. den är färdigpratad. jag gick hos en terapeut i flera år vilket hjälpte mig, stärkte mig och fick mig att gå vidare. jag spenderade ÅRATAL med att återuppleva allt skit i huvet. Vi snackar ingen incest eller tortyr eller sånt. Men definitivt massor med otrygghet och psykisk misshandel. GIVETVIS är jag även skilsmässobarn. What else. Och JA, jag har alkoholism i familjen. No shit.

Man checkar liksom i alla boxes som leder fram till psykiska problem.

Och idag är jag den här starka fasaden.. jag tar ingen skit från någon men jag välkomnar att människor förändras. Om de gör de kan jag förlåta (tror jag?) och de får finnas i mitt liv igen. Jag är lojal mot de jag älskar och de skulle aldrig tro det finns något som jag undanhåller dem, något såhär stort. Jag kan skrämma vuxna män i kostym med min utstrålning och få dem att krympa. Jag har lärt mig att ta mig fram genom att använda min intelligens och värme, men också kunna vara hård. Tjejer orkar jag sällan med. De är så gnälliga.. manipulativa.. nä dom orkar jag inte med. Jag orkar inte med människor man måste skala av lager för att hitta den riktiga personen.. vilket skämt va?

Ändå känner jag inte att jag döljer något stort för mina vänner. För min ätstörning känns som en sidovagn.. som nån annans bagage som råkats dumpa på mig. Det känns inte som om det var meningen att jag skulle få ätstörningar. Det passar inte mig liksom, förstår du? Men jag minns hur jag alltid använt mat som belöning och pick me up. Det var alltid "mysa med godis och film". "Umgås och fika". Man kunde liksom inte bara göra nåt utan mat. Och som den smala var det aldrig nåt problem. Jag vräkte i mig som barn. Jag minns hur jag på de dagar jag var hemma "sjuk" från skolan (ni vet när man tog en dag off lite busigt sådär och skyllde på ont i halsen) så sprang jag mellan köket och tvn. Jag gjorde mackor, hällde upp fruktsoppa, bredde smör på kakor, hämtade glassar i frysen, kokade makaroner.. det var liksom ingen hejd på mig. Många gånger åt jag upp kakor/frukt/godis och fick skäll av mina föräldrar som tyckte jag var "glupsk" och "självisk". Men redan då hade jag extrmet svårt att sluta äta eller låta bli sötsaker. Det bara funkade inte.. kan man vara ätstörd när man är 10 år och svinsmal?? Eller åt jag bara för att jag helt enkelt var glupsk.. vem vet.

Jag var ett oroligt barn. Min mor lärde mig att mat var tröstande. Men hon har aldrig haft några problem utan slutar äta när hon är mätt.

Mätthet.. det är en fysisk känsla förvisso, men för mig är den psykisk.. och den händer aldrig. När man hetsäter mkt töjer man ut sin matsäck så otroligt.. man slutar känna mättnad. Lägger man ner hetsätandet verkar magsäcken krympa tillbaka. Vilket ju är bra. Men jag undrar om den är permanent skadad? Jag minns en gång hur jag åt 750 gram gräddcarbonara (den kom från fryspåse, därfr jag vet vikten, jag har aldrig vägt min mat) och avslutade med 4 ostmackor och en påse godis.. och min kompis tittade på mig med stora ögon och sa försiktigt "men.. nu räcker det..?"

Och jag skämdes och skämtade bort det.. "jag är stor i maten hehe".

Och eftersom jag var smal spelade det ju "ingen roll".

När jag var yngre brukade jag tänka.. tänk om man ändå kunde få en ämnesomsättningssjukdom så man var tvungen att käka typ 10 000 kalorier om dagen! Pizza, gräddtårta, kakor, lasagne med mycket ost.. tänk på alla de sakerna man skulle kunna äta.. för mig är det ju så att hugger jag in på en sån maträtt så skrapar jag tallriken, formen och matresterna. Så jag måste välja bort dem. De förpassas till en drömvärld. Jag tror min partner vet att något är fel. Han brukar kommentera på mina enorma portioner då och då. Häromveckan sa han "oj, du åt mycket mer än mig" och han hade ätit massor.. jag blev defensiv.. "jaha vad spelar det för roll?!".. han skämtade bort det men i hans ögon ser jag att han vet att nåt är fel.

Tänk om han visste att när han hade somnat smög jag ut i köket och åt upp allt som var kvar.. ungefär 2 portioner.. jag satt där i mörkret och malde i mig och njöt samtidigt som jag skämdes och mådde illa. Min mage spände åt alla håll. När jag kröp ner i sängen igen snarkade han och jag tittade på honom och avundades honom. Han mådde bra. Sov lugnt. Tänkte inte på mat. Han hade fått sin middagsportion och var nöjd. Mitt hjärta slog så hårt och jag kunde inte sova på sidan eller på magen. Jag var mätt till kvällen dagen efter.

Ja.. det blir mycket att gräva i när man sätter igång med det här "berätta hur man känner". Tänk om de som känner mig läste detta! De skulle inte tro sina ögon. JAG. Som är en av de starkaste människorna de träffat i sitt liv. JAG. Som är hälsan själv. Skulle JAG.. näää.

Men jag vill vara stark. Jag vill vara hälsan själv. Och jag tror jag har kapaciteten.. eller rättare sagt jag vet att jag har kapaciteten. Jag måste bara lära mig att nå mitt mål och stanna där. Inte bli stoppad på vägen av en stor skylt mot MATLANDET och ENSAMHETEN.

Hoppas jag inte gjort någon deppig. Ärligt talat känns det lite bättre. Och inte blev det någon hetsätning heller.. så det hjälpte. Om nån timme kommer folk hit vilket är skönt. Ska klara dagen.

Hur har det gått för er?

Kram, kämpa!

Nääe. Jag känner inte alls för att hetsäta idag! Annars brukar söndagar vara en riktig fälla.. hoppas det håller i sig. Eller rättare sagt: jag ska få det att hålla i sig.

Jag vet ju att om jag håller mig ifrån socker och snabba kolhydater så bryter vansinnet inte ut, oftast. Det och sällskap. Vara ensam är ett big nono. Fast man vill att folk ska dra så man ska få vara ensam med sin mat, när man väl "bestämt" sig för att hetsäta. De där galna dagarna när blicken flackar fram och tillbaka över det som är ätbart, när huvet bara finns i skafferiet och i kylen. Men idag är inte en sån dag.

Skönt.

Jag som alltid satt så mycket ära i att jag aldrig någons känt alkoholsug. Nu vet jag hur det känns att vara alkis. Man blir lite mer ödmjuk av den här jävla åkomman. Kämpa på därute idag! Klara dagen!

Idag har jag inte hetsätit. Jag har ätit lite för lite, men det har handlat om att jag har suttit inklämd på möten hela dagen. Och jag tror min mage mår ganska bra av att vila. Den har nog att göra i vanliga fall när den ska processa kilovis med föda i stöten.

Känns jättebra såklart. "jättebra". tomt klingar det.

Det känns fan inte bra alls, att jag är så sjuk att jag måste starta den här bloggen. Men nu är det så, och jag hoppas något fruktbart ska komma ur det. Ni är många över 200 nu. Jag undrar hur många av er som är sjuka?

Jag hoppas ni som inte klarade det idag orkar ta nya tag i morgon!!!

Skriv gärna i kommentarsfälten som sagt. Det är skönt att få ur sig skiten (mer än på de sätten vi är vana vid, h e h e).

Jag funderar på att starta upp ett forum för själv-hjälp. Vad tror ni? Kan vi hjälpa oss själva? Kan vi hjälpa varandra?

Vården  har iaf aldrig hjälpt mig. När jag klarat det har det berott på ökad självkänsla och bra sociala relationer, som funkat som ett skyddsnät. Känns faktiskt bara väldigt deprimerande att gå till en doktor som inte vet att socker aktiverar belöningssystemet i hjärnan. Eller som vet att det går 7000 kalorier på ett kilo. Eller att tallriksmodellen inte funkar för alla. Så jag undviker dem.

Jag har mailat Bitten Jonsson som har ett behandlingshem i Hudiksvall för sockermissbrukare. Vi får se om hon svarar i veckan. Ni som inte gjort det ännu, läs "sockerbomben". Åtminstone vissa av er kommer nog hitta en del svar där. Ni andra.. hang in there. Fortsätt komma hit. Det här får väl funka som vår ungdomsgård. För ätstörda.

Happy days.