Så. Nu sitter jag här.

Ide'n bakom den här bloggen är att skapa något där jag kan nå ut till andra som lider som mig. Kanske finns det någon därute som går igenom samma sak? Som har en syster, mamma eller kompis i samma situation? Kanske har du varit sjuk, men blivit frisk? Kanske vet du inte än om du är "sjuk" eller bara har lite konstiga matvanor.. kanske kan du hjälpa mig? En sak är säker, och det är att jag är trött på att smyga med detta.. men jag kommer aldrig att gå ut offentligt eller ens för min familj. Det har massa olika anledningar men tyvärr funkar det inte för alla familjer att någon "outar" ett "skamligt" eller konstigt problem. Det är på mycket skakiga ben jag gör detta.. känslan i att kunna berätta allt det sjuka och konstiga man gör när man har ätstörningar.. den är jävligt skrämmande. MItt hopp är att någon därute ska känna igen sig. Kanske kan vi bli friska tillsammans...? Kanske är det för optimistiskt. Men här får jag iallafall lufta mina hjärnspöken..

Låt mig presentera mig. Jag lider av hetsätningsstörning, eller bulimi, beroende på vem du frågar. Jag spyr inte upp min mat, aldrig. Helt enkelt för att jag inte kan, rent fysiskt. Jag hetsäter. Det är nog svårt för någon som inte har detta problem att förstå vilka enorma mängder mat man kan sätta i sig under en "session". Ett typexempel kan se ut såhär:

8 rostade mackor med ost och smör

en halvliter glass

ett paket kakor

vilka matrester man än kan hitta

200 gram choklad

300 gram lösgodis

Detta kan jag sätta i mig på 1-2 timmar. Nu tänker du kanske åh shit vad fet hon måste vara. Men jag är inte bara ätstörd, jag är fåfäng med. Så jag har aldrig ätit mig över 68 kilo. Jag är lång. Strax över 1.75 Min idealvikt (då jag är smal) är 62 kilo. Så det handlar inte alls om någon extrem viktökning för min del. Jag har hört om människor som äter upp sig 30-40 kilo.. och mer. Men jag är helt enkelt för påverkad av min omgivning (tack och lov kanske man ska säga, fast det är sorgligt med) för att klara av det. Istället lever jag ett dubbelliv. När jag har "en bra period" då jag lyckas hålla mig till hyfsat normala matvanor (oftast slår dom över i supernyttiga ska erkännas, sallader och lågt glykemiskt index och sånt) så mår jag jättebra fysiskt och psykiskt och socialt. jag blir livlig, framåt, pigg.. Sen kommer jag in i en dålig period.. då stänger jag in mig, isolerar mig och äter. Sväller upp som en ballong. Börjar äta på nätterna. Kan vakna vid 03 och gå raka vägen till kylen och trycka i mig 400 gram lasagne, 2 mackor och en chokladkaka. Vad som än finns där egentligen. Grejen är att JAG handlar jättesällan hem sådant! Det är bara om jag har ett jättejättepaniksug.. då går jag ut och handlar svinmkt och går hem och pressar i mig allt.. men det har jag lyckats vänja mig av vid och det händer sällan.. kanske 1 gång i månaden. Ibland går jag till affären för att köpa allt skit jag kan hitta men lyckas stoppa mig själv för jag får ångest. Men jag bor med människor.. människor som KAN äta söt och fet mat i små mängder och sen stoppa resten i kylen.. där ligger den och pockar på min uppmärksamhet.. Usch jag känner mig som ett sånt jävla äckel som går och rafsar i andras matrester. Men jag skulle ju vara ärlig här. Undrar hur många gånger jag har tänkt: varför kunde jag inte få anorexia istället?? då skulle jag slippa gömma mig dagen efter en hetsätningsattack för min svullna mage och mitt svullna plufsiga ansikte.. då skulle jag slippa ha problem med magen jämt och ständigt, vara gasig och förstoppad. Men sekunden senare slår jag bort det.. anorexia är den svåraste ätstörningen av dem alla. Den har högst dödssiffror och tar längst tid att bli frisk från. Och inte vill jag vara ett rangligt skelett heller..

Så vad fan är ditt problem, tänker du? Jadu.. det började när jag var yngre. Jag var alltid smal och snygg. Alltid poppis hos killarna och avundad hos tjejerna för min snygga kropp. Sen blev jag lite äldre (jag är mellan 20 och 30 idag) och som det blir för många la jag på mig lite. Inte mkt! Några kilo.. 3-4 st. Nog normalt för min ålder. Jag började ta till 3-dagar-svält och sånt för att kunna komma till plåtningar i min bästa form. Från att mat var något jag njöt obehindrat av.. ofta för mkt (men jag kunde för jag var alltid så smal!) blev mat något farligt som jag längtade tillbaka till men hatade. Jag rör(de) mig i kretsar där man måste vara smal och snygg, helt enkelt. Jag har en viss profil därute. Förlorar jag den rämnar allt. Varför skulle jag vilja visa mig svag och sjuk inför alla dessa människor? Jag tror faktiskt inte det skulle göra mig friskare. Jag måste bli frisk för min skull.

I allafall.. jag minns att jag började hetsäta efter att jag slutade gymnasiet. Jag jobbade där det fanns godis och mat obegränsade mängder, och så fort ingen såg smög jag åt mig en näve, hade ursäkter för att gå ut till köket osv. Grejen är att jag ALLTID har varit stor i maten och varit en riktig sockerråtta. Så jag tänkte väl att "varför ska jag inte kunna äta som jag alltid har gjort?". Men sen bantade jag i perioder.. blev jättejättesmal och sååå beundrad av folk.. det är ju så det funkar.. sen kom suget, det stora suget. Alltid kolhydrater. Bröd, pasta, kakor. Extrema mängder. Mola i sig, knappt tugga eller känna smaken. Lösgodis. Hälla ner i käften. Noll kontroll. Äta tills magen står ut och man känner sig sprängfärdig inifrån. Däst. Slö. Kan inte tänka klart. Man rapar och får upp maten i halsen. Så full av mat är man, förstår du? Hjärtat slår hårt, hårt. Man känner sockret rusa runt i blodomloppet. Vad hände? Tänker man. Man har satt i sig 6000 kalorier på en timme. Efter en stund klarnar man till och ångesten börjar komma. Man börjar kalkylera i huvudet. Hur långt måste jag springa? Hur få kalorier kan jag äta i morgon för att gottgöra?  Nästa steg är att man börjar använda laxermedel och vätskedrivande, bantningspiller och hälsokost som ska minska aptiten. Inget funkar såklart, bara kortsiktigt. Efter sina attacker tar man sitt laxermedel, som att sudda bort det man gjort. Man vill få UT UT UT maten ur sin kropp. Man känner sig så vidrig. "I morgon är en ny dag", tänker man. "Imorgon börjar jag om. Bara sallad, frukt, magert protein och nyttiga fetter".

Så kör man nyttigt några dagar. Man börjar må bra igen. Man får svung i steget. Man orkar mer. Ens hy klarnar upp. Man förlorar svullnaden i ansiktet. Sen.. 2-3 dagar senare.. kanske till och med 5 dagar.. så kommer det Stora Suget igen. Nästan blind blir man. BLind för all logik och sans. Man bara MÅSTE HA. Man vräker i sig allt man hittar, på stående fot. Man tar sig inte ens tid för att laga till maten och lägga den på ett fat. Man äter med händerna. Om man minns att man såg någon i sin familj lägga en halväten kaka i soptunnan fem minuter tidigare så går man och hämtar den. SÅ SJUK ÄR JAG IDAG!

Men ingen.. absolut ingen vet detta. Jag är fortfarande den snygga tjejen. Jag väger 5 kilo över min idealvikt, så visst har jag lagt på mig lite. Men jag är fortfarande ansedd snygg. Och inuti mig lurar den här vidriga hemligheten. Jag känner mig som jag väger 300 kilo inombords. Jag är så rädd för att tappa kontrollen ännu mer än vad jag redan gjort, förstår du? Jag vill bara bli frisk.. det är det enda enda jag vill. JAg vill kunna ha ett kakpaket hemma.. ta en eller två kakor.. och sen ställa paketet i skåpet och GLÖMMA av det..! Jag vet exakt vad det finns för mat hemma i alla skåp lådor, alltid. Så besatt är jag. Mina ögon registrerar allting ätbart. Eller nja. Jag äter ju inte allt. Jag äter det jag tycker är gott. Det mesta jag hetsäter är baserat på kolhydrater. Bröd, choklad, kakor och smågodis är mina värsta fällor. Jag kan inte ta en bit. Jag äter upp hela jävla påsen, tömmer paketet, rostar upp hela limpan. Tills jag sitter där igen. Men svällande mage och en känsla av katastrof.

 Så ringer nån vän och man fejkar. "Ja hej du jag har precis kollat lite på tv och käkat lite kakor.. ja hihi du vet hur det är, det är svårt att ta en hihi". Och min vän skrattar med mig men hon förstår inte att för mig är det ANNORLUNDA. För mig är det ett beroende, ett tvång. Något som förföljer mig.

Jag har alkoholism i släkten. Och det verkar vara samma beteende. Man smyger. gömmer (tex så gömmer man papprena efter allt godis man ätit så ingen ska veta, man sopar igen spåren liksom) man ljuger (det var inte jag som åt upp pastan/kakan/godiset) och man stjäl.. det är det värsta i hela historien.. man äter upp sina småsyskons godis.. stjäl från sina småsyskon. Jag skäms. Smyger in på min systers rum och tar den fina chokladharen hon fick i påskas. Som hon spart.. och så smyger jag in på mitt rum, darrande. Stirrar på den. Tänker att "det är inte försent. du kan lämna igen den".

Men suget är för stort. Pappret åker av. Tjoff tjoff så åker den in i min mun. 300 gram chokladhare. Borta. På fem minuter. Min syster kommer bli ledsen. Jag kommer ljuga. Jag kommer spela helt ovetande.

Den här sjukdomen får mig att förakta mig själv. Både psykiskt, fysiskt och socialt.

För några år sen fick jag antideppresiva för detta eftersom jag tog mod till mig och berättade för en läkare. De hjälpte.. tror jag. Men efter nåt år slutade jag. Det kändes inte bra att gå på antidepp " i onödan". Jag vill helst inte börja igen. Biverkningar osv. Jag äter johannesört, dubbla dosen av vad som rekommenderas. Kanske hjälper det, kanske inte.

Jag är inte olycklig till vardags. Tvärt om. Jag är utåt, kompetent, socialt begåvad. Jag presterar högt och verkar vara helt i kontroll. Jag är den som hjälper andra ta tag i sina destruktiva beteenden. Ger inspiration. Men mig själv har jag ännu inte lyckats hjälpa.

Det blir svårare och svårare att släppa sin besatthet av smalhet. Varje tidning, varje blogg, varje tvprogram.. alla porträtterar smala, riktigt, riktigt smala tjejer. Gasellben. Slanka ansikten med knivvassa kindben. Fingrar som kvistar. Halsar som en smal linje, endast.

Jag vill. jag vill. jag vill.

Jag tycker Victorias Secret moderllerna är de vackraste tjejerna jag nånsin har sett. Precis så vill jag se ut. Inte smalare. Jag har anlagen för det. Långa ben, markerad midja, stora bröst. Jag brukade modella. Men nu. Nu har jag förstört allt det där. Och sitter här. Och mår dåligt. Efter att ha pressat i mig en 300 grams chokladhare. Och en sockerkaka. En hel. Plus middag.

Men även om jag aldrig kan modella mer.. det spelar ingen roll. Det bästa vore ju om jag kunde skita i idealen i samhället. Bara vara frisk för min egen skull. Ta kontroll och hitta min idealvikt för min hälsas skull. Jag klarar det i perioder. Sen spricker det. Men den här bloggen kanske kan hjälpa mig? Om någon därute läser detta.. och har något.. vad som helst, att säga, snälla säga det. Det skulle vara så skönt att veta att man itne är helt ensam.. eller att någon lyssnar.

Och om någon därute går igenom vad jag går igenom, snälla ropa till. Vi kanske kan hjälpa varandra. Ni som har andra ätstörningar, ropa till ni med. Vi måste iallafall försöka bli friska på riktigt, en gång för alla!!

Tack för att du tog dig tid att läsa.

 

Fredrika

12 april 2008 02:48

Jag vet exakt vad du går igenom vartenda ord du skrev. När jag var 14 var jag deprimerad och det ledde till att jag hetsåt. Om det inte fanns något gott att äta, tog jag något annat, spelade ingen roll vad det var, bara jag åt. Från att ha varit en smal tjej blev jag tjock. Gick upp 15 kg. Ett år efter började jag banta, åt bara en portion mat om dagen o gick ner allt. Sen började jag hetsäta varannan vecka, hårdbantade nästa. Började spy upp maten efter jag hetsätit. Höll på så i 2 år ungefär. Jag vet inte riktigt hur jag lyckats, men idag äter jag normalt. Det kan bli en hetsätningsperiod under en helj någongång men äter inte alls lika mycket. Jag trivs bra med min kropp nu och ser hälsosam ut. Känner inte alls någon vikthets. Jag ville bara ge dej hopp. : )

 

Fredrika (igen)

12 april 2008 02:49

om du skulle vilja prata kan du adda min msn f_ckalivetupponer@hotmail.com : )

 

ehh..

12 april 2008 09:20

bulimi är när man spyr upp det man har ätit...

 

amanda

12 april 2008 10:15

jag känner igen mig.
väldigt bra att du delar med dig.

jag vill gå ner i vikt utan problemet med att jag ska hetsäta och sedan spy upp det. jag vill gå ner med minimalt mindre mat och mycket, mycket motion.

jag är normalviktig, ser helt normal ut enligt andra. men när jag tittar mig själv i spegeln så får jag tårar i ögonen - jag är så förbannat fet.

har lyckats gå ner 20 kilo (egentligen 15 nu, jag har hetsätit så mycket skit på sistone att jag har gått upp) på fyra-sex månader.

jag är 16 år och har ADHD/ADD och depression. ADHD förbättrar sannerligen INTE hetsätningarna då jag är väldigt impulsiv men det förminskas dock om jag tar medicinen.

http://wiklundamanda.blogspot.com

 

Emma

12 april 2008 11:33

Hej! Jättebra att du delar med dig! Jag har varit bulimiker i åtta år och "hållt mig på mattan" till och från men nu har jag äntligen fått tummen ur och sökt professionelle hjälp, åtta år för sen men ändå...jag tycker att du ska skaffa hjälp du också för jag vet att det är svårt att ta sig ur det själv...Ta hand om dig!

http://storstadsbulimiker.blogg.se

 

Mimmi

12 april 2008 11:51

Du är inte ensam. Jag har hetsätit det senaste halvåret. Har haft anorexia, men detta är snäppet värre. Det är hemskt. Har bestämt mig för att vända detta! Kämpa på!

 

Lina

12 april 2008 16:28

Jag har varit anorektiker(hardcore) och bulimiker i 10 år..
Tror att jag själv inte har tagit min sjukdom på allvar eftersom jag inte är den sjuka typen. Har aldrig haft den synbara råa ångest som många svältande uppvisar, inte heller någon galen glupskhet och brist på impulskontroll som jag fick för mig syntes utåt på den som är bulimiker. På mig syns inget. Men nu tio år efter att jag började min tråkiga livsfarliga resa vet jag hur sjuk jag verkligen är. Man får ett jävligt skruvat förhållningssätt till sin hälsa, vet inte hur många gånger jag fått släpa mig till akuten och därifrån direkt till hjärtintensiven för att jag Verkligen varit på väg att kola.. Och några dar senare ,tillbaks, allt glömt och tillbaka på samma bana..

Iaf, svamlat bort lite där.. Men grymt bra av dig att uppmärksamma den "fulaste" ätstörningen-bulimi. Jag tror att det är väldigt viktigt att få fram just alla detaljer kring denna sjukdom. Lättare för en själv att se galenskapen blir det givetvis men ochså för att andra verkligen ska förstå vad det handlar om. Det är en fruktansvärt svår och livsfarlig ätstörning som sabbar både kropp OCH psyke. Bryter ner allt det som är du. Och efter 10 år känns det som ett hopplöst projekt att ta reda på vem jag var. Innan.

 

Stina

13 april 2008 13:07

Oj, det va väldigt mycket det du kan trycka i dig på en gång! jag skulle få en hjärtattack av så mycket på en gång, tror jag och svettningar hela natten. Eller spy av illamående. Hälften hade räckt.

Du måste verkligen hata dig själv när du gör så här mot dig. Man har bara ett liv. Ofta finns det något som orsakar ditt beteende (dina hanlingar). Försök ta reda på det så blir du kanske frisk. Sådan "kick" får man inte av socker. Visst blodsockret stiger, men det ger ingen större kick mer än att man piggnar till en stund. Trycker man i sig massa socker blir man slö och trött efter en stund. Sockerkick går knappast att jämföras med den kick man får av droger eller nikotin. Dessutom är det ju inte sockerkicken du är ute efter för då hade det räckt att gå och äta strösocker. Nej det verkar mer vara smakerna du är ute efter: sött-salt-fett.

 

jessica

13 april 2008 22:39

du är verkligen inte ensam

 

Vicktoria

3 november 2008 22:10

Hejj!
Förstår precis vad du menar och kände igen mig alla rader rakt igenom hela inlägget..bortsett från att jag inte har några småsyskon att knycka chokladharar ifrån! (kunde inte låta bli att le lite åt den förbenade chokladharen..mitt i allt det misserabla...ber om ursäkt om det var konstigt sagt, det hela är ju egentligen mest tragiskt..=( ) Men somsagt..vet vad du går igenom och de värsta jag har hittat på var ju att köpa hem mandelmassa och pepparkaksdegen i TRON om att de skulle bli nån jävla kaka av den...icke....o en slank han hit..o en slank han diiiit och sen slank han ner i diket(Magen alltså) Så i år skiter jag i att köpa hem mandelmassa (fruktansvärt) men pepparkaksdegen får nog bakas och inhandlas i sällskap..för jag var nästan säker på att jag skulle dö av hjärtslag när pulsen och socker-yran slog till...låg som i hemska feberdrömmar och världen var suddig bra länge..

Måste bara säga att signaturen "Stina" inte verkar veta hur det är med ätstörningar riktigt...jag äter inte för att jag hatar mig själv tex...jag bara MÅSTE. Och det är inte "sockerkicken" jag är uteefter...bara att det ska ta "stop" verkar det som...Dessutom att säga att man är ute efter "smakerna" vet jag inte riktigt heller...personligen "smakar" jag inte nämnvärt mycket på det jag äter utan sväljer det typ utan att knappt tugga.....Hugg nafs borta!

det känns skönt att läsa din blogg eftersom man känner igen sig så mycket!

Lycka till och hoppas du blir frisk snart!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Numera bloggar jag här: pcoskanfaraathelvete.blogg.se    

Kära vänner därute!   Idag fick jag svart på vitt: jag har pcos! Det förklarar hetsätningen (åtminstone hur den uppkom iochmed att man får extrema sötsug) de depressiva perioderna (abnormala hormonella nivåer) acnen (testosteronets fel!) och det känn...

Hej alla ni som undrar vart jag tog vägen! Jag försvann aldrig, däremot kände jag att jag ville förstå vad fan som försiggick i mitt huvud och kropp. Jag har ägnat massa tid åt att läsa artiklar och surfat på forum. Det verkar som om jag är på god vä...

kära läsare - förlåt min frånvaro!   jag mår bra. det har gått upp och ner men mest upp! Med andra ord kampen fortgår.. nu har jag dessutom fått läkartid eftersom det tydligen är något vajsing med mina hormoner? Kanske har det där pcos eller vad det ...

Sen jag skrev sist har allt gått jättebra. Inga kolhydratsfrossor. Ätit massor med grönsaker (ugnsbakade, stekta, kokta, råa..) och kyckling, tonfisk, räkor etc. Dock vet jag av erfarenhet att tredje dagen brukar vara värst av någon anledning. Imorgo...